Kategori: Uncategorized

Recent Posts

Vi är väl alla där, antar jag – redan när vi skapas är vi i väntrummet.

Väntan på döden.

Det är väl det som får oss att jaga livet, medvetet eller omedvetet.

Min egen dödlighet skjuter jag åt sidan ibland. När det går. Det är andras framtida död jag förhåller mig som mest till. Mina barns, min mans, mina syskon, mina nära och kära och mina föräldrar. Att de som givit mig livet inte längre ska finnas.

Visst. döden väntar vi alltid på. Alldeles särskilt när vi är allvarligt sjuka.

Min pappa är där. Allvarligt sjuk. Något vi lever med, en konstant oro som trycks undan. Bort, bort.

Nu är han kanske på väg igen, in i en försämring. Vi vet inte. Vi är i dödens väntrum likaså, men kanske snarare ett närliggande väntrum. Väntan på besked om konsekvenser .

Hur förhåller en sig till väntan? Till oro? Ja just idag är det vin och krama barnen och leka med hunden och ha tillit till sjukvården.

Livet är förgängligt, alltid i dödens väntrum men alldeles särskilt för de som är i VIP-väntrummet. De som är brännmärkta, särskilt utvalda av Döden. Vi andra vet inte, än.

Men det är obarmhärtigt att stå utanför och vänta.

Väntrum stjäl livsenergi. Väntrum skyndar på döden.

Var är min skärm så jag kan distrahera mig lite.

Kan en vara en pågående kris? Jag känner mig som en sådan. Så fort jag tänker – åh vilken härlig stund! Så kommer automatiska tankar till mig i form av:

  • Njut medans det varar. Snart är det borta.
  • Var tacksam! 
  • Japp visst är det härligt men var beredd att snart är någon död och ingenting är på samma sätt längre. 

Mmm ja det är knapp jag hinner njuta av livet innan livet påminner mig om att det snart är slut. Gu. Jag låter deprimerad – det är jag INTE. Bara fått min beskärda del av sjukdomar och dödsfall och epilepsianfall och hjärnblödningar. Ja bokstavligen talat alltså.

Nåväl – ingen är döende JUST NU. Ingen ligger på sjukhuset (sort of) JUST NU. JUST NU ligger jag i min säng och tittar tillbaka på fina påskdagar innehållandes döda is vid Hästhagens strand, äggjakt, påskmiddag med föräldrar och mostrar och hundar och barn och make såklart, egentid och partid. Jag njuter av solsken och varma små kroppar, lillpuberteten som blommar och små drömmar om tassar i vårt hem. Jag tog på mig min finaste svart-vita klänning, blåste till håret och satte på mascara. Blommor i vaser som grattis på min födelsedag. Har färgat håret som håller på att gråna, kanske. Jag blir äldre och är så rädd så rädd att inte njuta av allt det vackra jag har. Så rädd att inte pussa små mjuka barnkinder innan det är för sent.

Okej tillbaka till nuet. Tårarna vill gärna rinna över döden och tiden och livets förgänglighet. Jag vet vad som botas – här och nu. Att vara här och nu. Andas. Fokusera på något roligare.

Vad skönt det är att skriva av sig litegrann. Hoppas jag hittar tillbaka till fotolusten och blogglusten. Saknar den.

Snön yr utanför fönstret. Liten har över 40 graders feber, stor är feberfri sedan igår. Vabruari, med allt vad det innebär. Badda små pannor, locka/muta/tvinga i medicin, närhet i mängder. Mina bästa två, som jag så gärna hänger med, även om det sliter i relationen att gå hemma med varandra så vill jag inte vara någon annanstans än här.

Igår gjorde vi sommarplaner. Hade tänkt mig en vecka i Norge så jag kunde få bestiga Galdhöpiggen, men vi landade på Österlen, Strandhammaren, Ystad, stränder, konstateljéer, vedugnsbakad pizza, glass, havet (det krävs att skrivas i versaler – HAVET!), bagerier, trädgårdar. Barnen kommer gilla den lilla stuga vi hittat, knappa 2 km från stranden. Jag ska fota kameran varm, fylla den med solstrålar, gula fält, havet och minnen.

Men jag längtar också efter skogsutflykter, sommarstugan, Läckö, paddla kanot, grilla i trädgården, barfota i trädgården, båtturer. Jag längtar så innerligt.