Månad: maj 2018

Recent Posts

Det går upp och det går ner, i en rasande takt. Hinner inte med mig själv, hinner inte känna in – vill inte hinna med mig själv, vill inte känna in? 

Jag försöker göra om, göra rätt, göra annorlunda  – ja bara göra någonting. För ett år sedan kramade ångesten min kropp, hjärnan rusade dagtid och nattetid, kraven var höga. Min kropp sade ifrån, med värk, ständig huvudvärk och nackvärk. Somnade sent, sov oroligt, vaknade tidigt. Försökte kontrollera min tillvaro, försökte hålla ihop, trots att livet sakta rann ifrån mig och oss. Kramade barnen, tog hand om hemmet, klienterna, försökte ta hand om mig själv. Men min kropp tyckte inte mina försök var bra, det blev bara mer stress.

Dag för dag, timme för timme.

Jag bad om hjälp, det gjorde jag. Jag ringde gråtandes till vårdcentralen efter en helg i sängen. Ombads ringa kuratorn – gjorde jag det? Minns inte? Troligen inte? Nej ensam är stark. Iallafall jag. Kan man tycka.

Sommaren gick, döden kom, omorganisation på jobbet till hösten och chefsbyte där. Ett jobb där jag inte kände mig tillräcklig präglades nu även av dålig stämning och misstro. Kastade mig ut och bort, började yoga, vände mig inåt, startade eget, fick ett nytt jobb med höga krav.

Fan.

Jo det är bättre nu. Jag sover bättre, inbillar jag mig. Huvudvärken kommer inte i två-veckors perioder. Jag vilar, hoppas kunna träna. Försöker att verkligen se barnen, vara med dem här och nu. Det går. Det gör det. Ibland.

Men en ny känsla har infunnit sig. Jag gillar inte mig själv. Jag vet inte om jag orkar med min satsning på eget företag och “eget” jobb. När jag gick på min promenad och började gråta av blommorna och våren då insåg jag att, nej, såhär ska det väl inte vara? Ska tårarna vibrera under ytan? Ska döden flåsa mig i mitt sinne, aldrig ge vila, alltid mata oron?

Jag försöker kontrollera tillvaron – eller kontrollera det okontrollerbara genom att kontrollera hemmet. Styr upp, gör planer, håller mig i schack. Men jag tillåter mig inte att gå dit, till det där stället. Det gör ont härinne nu. Jag kanske måste be om hjälp.

Men så farligt är det väl inte? Jag är ju inte… deprimerad? Utbränd? Såna människor har jag läst om. Så illa är det väl inte med mig?

Jag klarar väl det här?