Om påsken, livet och döden

Kan en vara en pågående kris? Jag känner mig som en sådan. Så fort jag tänker – åh vilken härlig stund! Så kommer automatiska tankar till mig i form av:

  • Njut medans det varar. Snart är det borta.
  • Var tacksam! 
  • Japp visst är det härligt men var beredd att snart är någon död och ingenting är på samma sätt längre. 

Mmm ja det är knapp jag hinner njuta av livet innan livet påminner mig om att det snart är slut. Gu. Jag låter deprimerad – det är jag INTE. Bara fått min beskärda del av sjukdomar och dödsfall och epilepsianfall och hjärnblödningar. Ja bokstavligen talat alltså.

Nåväl – ingen är döende JUST NU. Ingen ligger på sjukhuset (sort of) JUST NU. JUST NU ligger jag i min säng och tittar tillbaka på fina påskdagar innehållandes döda is vid Hästhagens strand, äggjakt, påskmiddag med föräldrar och mostrar och hundar och barn och make såklart, egentid och partid. Jag njuter av solsken och varma små kroppar, lillpuberteten som blommar och små drömmar om tassar i vårt hem. Jag tog på mig min finaste svart-vita klänning, blåste till håret och satte på mascara. Blommor i vaser som grattis på min födelsedag. Har färgat håret som håller på att gråna, kanske. Jag blir äldre och är så rädd så rädd att inte njuta av allt det vackra jag har. Så rädd att inte pussa små mjuka barnkinder innan det är för sent.

Okej tillbaka till nuet. Tårarna vill gärna rinna över döden och tiden och livets förgänglighet. Jag vet vad som botas – här och nu. Att vara här och nu. Andas. Fokusera på något roligare.

Vad skönt det är att skriva av sig litegrann. Hoppas jag hittar tillbaka till fotolusten och blogglusten. Saknar den.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *