Det går upp och det går ner, i en rasande takt. Hinner inte med mig själv, hinner inte känna in – vill inte hinna med mig själv, vill inte känna in? 

Jag försöker göra om, göra rätt, göra annorlunda  – ja bara göra någonting. För ett år sedan kramade ångesten min kropp, hjärnan rusade dagtid och nattetid, kraven var höga. Min kropp sade ifrån, med värk, ständig huvudvärk och nackvärk. Somnade sent, sov oroligt, vaknade tidigt. Försökte kontrollera min tillvaro, försökte hålla ihop, trots att livet sakta rann ifrån mig och oss. Kramade barnen, tog hand om hemmet, klienterna, försökte ta hand om mig själv. Men min kropp tyckte inte mina försök var bra, det blev bara mer stress.

Dag för dag, timme för timme.

Jag bad om hjälp, det gjorde jag. Jag ringde gråtandes till vårdcentralen efter en helg i sängen. Ombads ringa kuratorn – gjorde jag det? Minns inte? Troligen inte? Nej ensam är stark. Iallafall jag. Kan man tycka.

Sommaren gick, döden kom, omorganisation på jobbet till hösten och chefsbyte där. Ett jobb där jag inte kände mig tillräcklig präglades nu även av dålig stämning och misstro. Kastade mig ut och bort, började yoga, vände mig inåt, startade eget, fick ett nytt jobb med höga krav.

Fan.

Jo det är bättre nu. Jag sover bättre, inbillar jag mig. Huvudvärken kommer inte i två-veckors perioder. Jag vilar, hoppas kunna träna. Försöker att verkligen se barnen, vara med dem här och nu. Det går. Det gör det. Ibland.

Men en ny känsla har infunnit sig. Jag gillar inte mig själv. Jag vet inte om jag orkar med min satsning på eget företag och “eget” jobb. När jag gick på min promenad och började gråta av blommorna och våren då insåg jag att, nej, såhär ska det väl inte vara? Ska tårarna vibrera under ytan? Ska döden flåsa mig i mitt sinne, aldrig ge vila, alltid mata oron?

Jag försöker kontrollera tillvaron – eller kontrollera det okontrollerbara genom att kontrollera hemmet. Styr upp, gör planer, håller mig i schack. Men jag tillåter mig inte att gå dit, till det där stället. Det gör ont härinne nu. Jag kanske måste be om hjälp.

Men så farligt är det väl inte? Jag är ju inte… deprimerad? Utbränd? Såna människor har jag läst om. Så illa är det väl inte med mig?

Jag klarar väl det här? 

Vi är väl alla där, antar jag – redan när vi skapas är vi i väntrummet.

Väntan på döden.

Det är väl det som får oss att jaga livet, medvetet eller omedvetet.

Min egen dödlighet skjuter jag åt sidan ibland. När det går. Det är andras framtida död jag förhåller mig som mest till. Mina barns, min mans, mina syskon, mina nära och kära och mina föräldrar. Att de som givit mig livet inte längre ska finnas.

Visst. döden väntar vi alltid på. Alldeles särskilt när vi är allvarligt sjuka.

Min pappa är där. Allvarligt sjuk. Något vi lever med, en konstant oro som trycks undan. Bort, bort.

Nu är han kanske på väg igen, in i en försämring. Vi vet inte. Vi är i dödens väntrum likaså, men kanske snarare ett närliggande väntrum. Väntan på besked om konsekvenser .

Hur förhåller en sig till väntan? Till oro? Ja just idag är det vin och krama barnen och leka med hunden och ha tillit till sjukvården.

Livet är förgängligt, alltid i dödens väntrum men alldeles särskilt för de som är i VIP-väntrummet. De som är brännmärkta, särskilt utvalda av Döden. Vi andra vet inte, än.

Men det är obarmhärtigt att stå utanför och vänta.

Väntrum stjäl livsenergi. Väntrum skyndar på döden.

Var är min skärm så jag kan distrahera mig lite.

Kan en vara en pågående kris? Jag känner mig som en sådan. Så fort jag tänker – åh vilken härlig stund! Så kommer automatiska tankar till mig i form av:

  • Njut medans det varar. Snart är det borta.
  • Var tacksam! 
  • Japp visst är det härligt men var beredd att snart är någon död och ingenting är på samma sätt längre. 

Mmm ja det är knapp jag hinner njuta av livet innan livet påminner mig om att det snart är slut. Gu. Jag låter deprimerad – det är jag INTE. Bara fått min beskärda del av sjukdomar och dödsfall och epilepsianfall och hjärnblödningar. Ja bokstavligen talat alltså.

Nåväl – ingen är döende JUST NU. Ingen ligger på sjukhuset (sort of) JUST NU. JUST NU ligger jag i min säng och tittar tillbaka på fina påskdagar innehållandes döda is vid Hästhagens strand, äggjakt, påskmiddag med föräldrar och mostrar och hundar och barn och make såklart, egentid och partid. Jag njuter av solsken och varma små kroppar, lillpuberteten som blommar och små drömmar om tassar i vårt hem. Jag tog på mig min finaste svart-vita klänning, blåste till håret och satte på mascara. Blommor i vaser som grattis på min födelsedag. Har färgat håret som håller på att gråna, kanske. Jag blir äldre och är så rädd så rädd att inte njuta av allt det vackra jag har. Så rädd att inte pussa små mjuka barnkinder innan det är för sent.

Okej tillbaka till nuet. Tårarna vill gärna rinna över döden och tiden och livets förgänglighet. Jag vet vad som botas – här och nu. Att vara här och nu. Andas. Fokusera på något roligare.

Vad skönt det är att skriva av sig litegrann. Hoppas jag hittar tillbaka till fotolusten och blogglusten. Saknar den.

Det har varit lite mycket en period. Lite för mycket sjukdomar, jobb och studier på 130 %, inre krav, för mycket snö och kyla och för lite återhämtning.

Men nu.

Nu är mars här. Ljuset. Jag ska ha mer struktur på dagarna. Inte jobba dygnet runt. Köpa en fotoväska så min kamera kan få den plats den förtjänar i väskan. Fylla år. Jag vet att det är att hoppas på för mycket men please please gator utan snö, plusgrader och grus på marken till min födelsedag, det vore fint. Tack på förhand.

Lista från Elsa, perfekt när en är lite uttråkad!

 

Har du…?

Folköl i kylen?

Nej. Men till helger finns ofta finöl som M handlar hem.

Något husdjur?

Nej. Vill ha en liten vovve igen. En dag, när livet är redo, förhoppningsvis.

Tack www för lånet. Orkar ej med gullet. Måste ha en, stat!

En favoritsötsak?

Choklad är en av mina stora svagheter. Jag menar, choklad är en av mina stora förälskelser.

Puder på dig?

Inte just nu i vabbdimman. Men ibland ibland inte? Smink är inte mitt livs största kärlek men det är bra att ha.

Några framtidsplaner?

Har du några timmar till över så jag kan berätta? Pendlar mellan att fylla all framtid minituöst och att leva i nuet. Brukar beskriva mig själv som ena foten på gasen och den andra på bromsen. I december sade jag upp mig från mitt jobb för att återgå till studier och hoppas på mer frihet i livet. Jag har nu ett nytt jobb med mycket mer frihet som det ser ut! Oerhört nöjd med det. Får ägna denna fråga ett eget inlägg  så småningom.

Några MVG:n?

En drös.

Något beroende?

Mat…? Åh barnkramar.  Att prova nya saker, vare sig det är att möblera om hemma eller klippa håret eller testa ny stil. Ch ch ch ch ch changes / D Bowie  (hur många ch ch?)

Fikat idag?

Kaffe med mjölk med smörgås men gu förbjude att kalla det fika. Sött ska det vara till! Så nej.

Nagellack?

Avskavt glittrigt.

Någon vän som bor i annat land?

Ja några stycken!

Vem?

Avskyr du?

Typiskt onda personer. Alla nämnda ingen glömd.

Delar du mest minnen med? 

Min syster.

Längtar du mest efter?

Min bror och hans barn. Herre gu. Mitt hjärta går lite sönder när jag tänker på dem. Och min döda morfar. Kom tillbaka – kom tillbaks, som Bodil Malmsten skrev.

Stör du dig på?

Inte så många. Men tillgjorda roller typ reklamfilmer, Mellons programledare osv. De som inte är sig själva utan som förställer sig på sätt som går emot vilka de är. Rimligt?

Gosar du med?

Mina barn ^-^

Lagar mat?

Min M.

Diskar?

Jag. Går igång på rena diskbänkar på ett underligt sätt.

 

Vilken?

Tidning läser du?

Digitala Nerikes Allehanda.

Buss åker du oftast?

Åker aldrig buss.

Dag fyller du år? 

I år på skärtorsdagen!

Årstid föredrar du? 

Våren.

Stad är du uppväxt i?

Örebro.

Vad?

Gör du nu?

Klappar febervarmt barn till ljudet av Barnkanalen.

Är bra med dig?

Omtänksam hoppas jag, vill väl, vill göra bra saker.

Är dåligt med dig?

Lite spretig.

Vill du arbeta med? 

VEM VET! I socialt arbete iallafall, men gärna utan den sociala delen hehe. MVH / solitairy rules

Är roligast just nu?

Bloggen, uppsatsen, våren, fota!

Har du på dig nu?

Min begravningsklänning som jag köpte på rean på Lindex som var överraskande skön! Blev därför en  sweet sweet mjukisklänning.

Äger du för skor? 

Lever i ett par Sorels nu på vintern. HATAR att frysa. Blir förbannad av det. Provocerande hur kyla kan störa så förbaskat. Därför har jag termobyxor från november till mars.

Vacker men hemsk, kylan.

Har du för storlek i skor? 

39.

Läser du för bok? 

Ett litet liv, har precis påbörjat den mastodontboken. Verkar bra! @Känslosam.

Ska du göra nu? 

Försöka få den lilla att äta lite glass.

Snön yr utanför fönstret. Liten har över 40 graders feber, stor är feberfri sedan igår. Vabruari, med allt vad det innebär. Badda små pannor, locka/muta/tvinga i medicin, närhet i mängder. Mina bästa två, som jag så gärna hänger med, även om det sliter i relationen att gå hemma med varandra så vill jag inte vara någon annanstans än här.

Igår gjorde vi sommarplaner. Hade tänkt mig en vecka i Norge så jag kunde få bestiga Galdhöpiggen, men vi landade på Österlen, Strandhammaren, Ystad, stränder, konstateljéer, vedugnsbakad pizza, glass, havet (det krävs att skrivas i versaler – HAVET!), bagerier, trädgårdar. Barnen kommer gilla den lilla stuga vi hittat, knappa 2 km från stranden. Jag ska fota kameran varm, fylla den med solstrålar, gula fält, havet och minnen.

Men jag längtar också efter skogsutflykter, sommarstugan, Läckö, paddla kanot, grilla i trädgården, barfota i trädgården, båtturer. Jag längtar så innerligt.

Josefine heter jag, närmar mig mitt i livet-35! Huva. Tiden går fort. Förälder till två, gift med en, barn till två, syster till två, radhusliv, socialarbetare, feminist, naturmänniska, vandrare, äventyrare light, hobbyfotograf, egenföretagare, prepper, ambivalent, orolig, inte orolig. Ambivalent.

 

 

 

Bild som summerar allt jag behöver. Familj, natur & hälsa.

Jo det gör tydligen jag. Särskilt när jag är uttråkad, hemma med sjuka barn och inser att jag vill ha en plats för mina foton, mitt skapande, en liten vrå på internet. Det är inte första gången jag bloggar, och det kommer inte bli tusen inlägg om dagen. Ingen press, bara en plats för mig att vara på och skapa i och på. Funderar på vad mitt första inlägg ska bli…! Kanske en liten presentation i bildform? Ja, det gör jag!